Bakgrund:
Längs Norrlandskusten påverkas vattnets kvalitet i vissa vattendrag periodvis av sura sulfatjordar. Vattnet kännetecknas då av lågt pH och höga koncentrationer av flera, för miljön skadliga, metaller som aluminium och nickel. Dessa sura jordar bildas då sulfidhaltiga sediment syresätts, vilket oftast sker då grundvattenytan sänks artificiellt, för att exempelvis möjliggöra odling. Men också vid byggnationer av hus, vägar och järnvägar.

När dessa sulfidjordar kommer i kontakt med syre så ombildas dessa mycket snabbt till sura sulfatjordar vilket ofta leder till att vattenkemin i vattendragen periodvis påverkas mycket negativt. Höga metallkoncentrationer av de giftiga tungmetallern nickel, kobolt och kadmium lakas ut. Lågt pH kan då i vissa situationer leda till fiskdöd.

Dessa svarta sulfidjordar tillhör de mest miljöskadliga jordarna i världen.

De sulfidhaltiga sedimenten är ofta, men inte alltid, svartfärgade av järnmonosulfider. Framförallt i Västerbotten påträffas sulfidhaltiga jordar som inte kännetecknades av den svarta färgen. De undersökta sura sulfatjordarna kännetecknas av pH som ofta ligger under 4,0, vertikala sprickor som täcks av rost och ibland även av det gula mineralet jarosit. Resultaten från SGUs studieR visar att sura sulfatjordar och sulfidhaltiga sediment förekommer i områden, vilka enligt SGUs jordartskarta utgörs av lera och silt. Sulfidhaltiga ler- och siltjordar förekommer även i områden där dessa sediment är täckta av yngre avlagringar, som. fl. uviala sediment eller torv, vilka kan förhindra att sura sulfatjordar bildas. Resultaten visar att sura sulfatjordar är vanligt förekommande i områden som under de senaste 5000 åren torrlagts genom landhöjningen. Det motsvarar en höjd över dagens havsyta på mellan 55 och 60 m. Det har inte gjorts några observationer av sura sulfatjordar från platser som ligger högre än ca 80 m ö.h., vilket motsvarar områden som torrlades för mer än ca 6 500 år sedan. Eftersom det endast finns ett fåtal undersökta lokaler från dessa nivåer är det dock möjligt att sura sulfatjordar kan förekomma på högre nivåer. Den totala arealen sura sulfatjordar i de två länen uppskattas till minst 600 km2, men är sannolikt större.

Sura sulfatjordar har främst bildats på platser där grundvattenytan sänkts artificiellt med diken. I våtmarker som är opåverkade av diken exponeras de reducerade sulfidjordarna inte för luft och kan med tiden täckas av tjocka torvlager. Speciellt längs de större älvarna täcker fluviala sediment de sulfidhaltiga sedimenten och förhindrar därmed helt eller delvis att sura sulfatjordar bildas. De sura förhållandena i sura sulfatjordar leder ofta till att ett flertal metaller transporteras via grund- och porvatten till vattendrag.

SGU har nyligen sammanställt resultat från undersökningar av förekomster av sulfidjordar och sura sulfatjordar längs Norrlandskusten. Resultaten visar att dessa jordar framförallt förekommer i områden med silt och lera som utgörs av jordbruksmark, och där grundvattenytan sänkts med diken. Sura sulfatjordar förekommer dock även i områden med skogsmark och nedlagd jordbruksmark

I samband med byggnationer eller för att möjliggöra uppodling sänks ofta grundvattenytan varvid järnsulfiderna oxiderar, vilket ofta leder till en kraftig sänkning av pH. Den jordmån som bildas efter oxidation av sulfidhaltiga sediment brukar kallas sur sulfatjord. De sura förhållandena leder till en ökad kemisk vittring vilket gör att metaller såsom aluminium, nickel, kadmium, kobolt m.fl. kan mobiliseras. Det sura, metallrika vattnet kan medföra skadeverkningar på akvatiska ekosystem, bl.a. är plötslig massdöd bland fisk inte helt ovanligt. Det är därför viktigt att vid byggnationer och dylikt i möjligaste mån undvika att sulfidhaltiga sediment oxiderar.

I Västerbotten och Norrbotten bildas sura sulfatjordar främst efter oxidation av s.k. svartmocka i vilken mineralet FeS färgar jorden svart. I många fall påminner dessa svarta jordar om skokräm. I kontakt med syre oxiderar FeS väldigt fort och jorden får en grå färg redan efter några timmar. Svartmockan är vanlig framförallt i de områden med postglacial silt som utgör slättområdena närmast kusten.

Piteå saknar större deponiplats för sulfidjord. När nya E4 byggdes lagrades miljontals kubikmeter längs vägen och därefter övertäcktes det. Åtskilligt kördes ändå med lastbil ända till Umeå där man har en sulfidjordsdeponi.

När Norrbothniabanan byggs så kommer enorma mängder att kräva sin plats för deponi. Att med lastbil transportera sulfidjord till Luleå, där man nu undersöker deponiplatser för sulfidjord, eller till Umeå är olämpligt ur annan miljöaspekt.

Härmed yrkas att

en kartläggning av möjliga deponiplatser i Piteå vidtas speciellt utifrån aspekten att Norrbothniabanan kommer att byggas

 

Skol och Landsbygdspartiet 2016-12-19
Anders Nordin, Petra Fojtikova & Niklas Dimeus