Att socialdemokraterna inte gillar en aktiv opposition har bekräftats flera gånger på senare tid – i insändare och på andra sätt. Kritik och egna förslag kallas gnäll. En bra opposition ska snällt hålla med (s) – då är det samarbete. Sedan valet 2014 ingår även vänstern i maktkoalitionen och har anammat (s) syn på att oppositionen inte ska granska, opponera eller ha egna förslag, de ska bara ansluta sig till maktkoalitionens göranden och låtanden.
Nu verkar det ändå svårt för Brith Fäldt/vänstern att bestämma sig för vad de vill. Före 2014 års val var (v) formellt i opposition, men var ofta väldigt undergivna (s), med smärre undantag. Nu skriver ändå v-ledaren Fäldt att koalitionssamarbetet med (s) varit svårt, dvs att (s) varit ovana att ta hänsyn till samverkanspartierna. Samma (s) som hon tidigare berömt för samarbetsvilja, när (v) formellt var i opposition… Men hon vill ändå att (v) och (s) ska fortsätta tillsammans (underförstått: regera ihop). Varför det då? Ja, (v) vill förstås ha den makt som deltagande i en majoritetskoalition ändå innebär.
Det som bekymrar henne, och därmed (v), är att det finns en opposition som granskar och opponerar. De gör det svårt och så besvärligt med återremisser och egna förslag och synpunkter. Trist, tycker hon, när inte alla snällt ”samarbetar” och säger ja till allt som kommer från maktpartierna.
Nu är det faktiskt, i en demokrati, en oppositions uppgift att just granska makten och att ha egna förslag. Att kalla det trist eller besvärligt, det gör att man inte förstår oppositionens roll – eller majoritetens. Och, faktiskt, samarbete förutsätter att makten också ger något. MEN, inte heller ett verkligt samarbete mellan majoritet och opposition fritar oppositionen från att granska makten eller att lägga egna förslag (motförslag eller motioner etc).
Vi tror att (s) skulle kunna fungera bra (om än till en början med viss ovana) som oppositionsparti. Men skulle (v) göra det, oavsett hur majoriteten ser ut?
Lars-Erick Forsgren & Anders Nordin
Skol och landsbygdspartiet